”Älskling jag tar ut Nikki! ” Skrek jag till Adam som knappt hörde från duschen. 

Vi tog samma promenad som vanligt. Snabbt var vi på väg till sjön. I den varma luften spred sig doften av syren, gullviva och blöta löv. Färgerna var så skarpa i solen att de nästan perforerade mina pupiller.  Jag släppte Nikki från kopplet. Hon nosade runt omkring sig i det höga gräset. 

”Nikki kom hit!” Hon kom inte. Åtminstone inte direkt. All denna träning på inkallning var förgäves, tänkte jag. Jag fick jaga henne i det höga vilda gräset. Allt var en lek för henne. Hennes glädje värmde mitt hjärta mycket mer än sommarsolen. Vi lekte och sprang, jag kastade en pinne och hon fångade den och slet sönder den i små bitar. 

Utan förvarning började jag se sämre. Jag är en glasögonbärare och det händer ofta att mina linser blir smutsiga. Jag tog av dem och putsade dem med ett hörn av min t-shirt, i brist på annat. Den plaststammen blev tyngre och större än vanligt. Jag måste verkligen bli av med dem tantiga glasögon. Jag ser ut som en uggla.  Jag satt dem på näsan igen men min synförmåga hade inte förbättrats.  Jag tittade på mina händer. De blev gråare. Fingrarna blev kortare.  Ett tunt lager av ludd började formas på min hud. Jag kände en smärtsam värk i hela kroppen som om alla ben höll på att smälta. Knäböjd på marken kramade jag om midjan för att få bort värken. Glasögon ramlade på gräset. Allt blev suddigt. Vad har jag ätit idag? Jag minns inte. Jag minns ingenting. Rädsla och smärtan hade tagit över mina tankar och jag hade inget annat val än att ligga på gräsmattan. 

Medan jag låg på marken kände jag doften av den blöta gräset och den fuktiga jorden omfamna mig. Det lindrade smärtan. Jag kunde nästan smaka dofter, bada mig i dem, äta den saftiga luften fullt med aromer. Jag kunde plötsligt känna blommor, björklöv, bark och fukt och andra dofter jag hade aldrig känt förut. 

Jag öppnade ögonen, allt var suddigt. Jag kunde bara se konturer och former. Grässtråna var stora som ekar. De omringade mig som i en djungel. Berg av doftande jord stod utspridda i klumpar. Den sura och varma lukten av levande varelse som befolkade gräsmattan fyllde mitt sinne. Kolossala figurer med våldsamma käkar och hotande antenner dök upp då och då från jordklumpar och bakom gigantiska träpinnar. Andra flög högljudda ovanför mitt huvud. Flaxandet av membranvingar skrämde mig och prasslet av gräset i vinden var som en storm. 

Jag skrek så högt jag kunde, men det kom inget ljud. Min mun hade omvandlats till något helt annat. En stor snabel fanns där en gång i tiden mitt ansikte hade funnits. Jag kunde öppna den som en solfjäder. Ett långt kladdigt sågblad kom ut ur de två ytterdelarna av snabeln. Jag hade ingen tunga längre, ingen käke, ingen näsa, inget ansikte. Ögonen var små svarta punkter. Mina armar, händer och fötter hade blivit håriga svarta rör som kunde böja sig på konstiga ställen. Och de kliade. 

Smärtan i magen började på nytt och blev mer akut. Det skar mig inifrån. Jag kände någonting komma ut från båda sidor av min mage. Paniken och skräcken tog över hela mitt väsen. Två extra rörtassar kom ut från varje sida av min platta gråa mage och de växte.  Jag började krypa på mina åtta ben längst ner på marken.

Till min förvåning var det naturligt för mig att kräla på jorden. Tassarna var snabba och smidiga, den platta kroppen gled lätt och säkert. Snabeln i luften, hotfull. Kroppen gjorde inte ont längre. Mitt hårda skal skyddade mig lika mycket från ojämnheter i marken som från farliga varelser. Jag klättrade upp på ett grässtrå och lyfte på framtassarna i väntan. Jag kunde känna dofter med hela kroppen. Mossiga och skarpa lukter omvandlades till söta och bäriga. En stark bekant stank av blöt päls väckte mitt minne igen. Nikki!  Det djuriska ville ta över helt och jag hade inte så mycket tid kvar. Jag ville åka hem. Jag var desperat. 

Jag kunde inte flyga. Jag kunde inte hoppa. Jag väntade till Nikki kom närmare. Sen sträckte jag mig och fick grepp om ett hårstrå i pälsen, ett ljusbrunt hårstrå, hårt och stort som ett träd. Jag kände inte igen Nikkis mjuka vackra bruna päls. Nu var det ett utomjordiskt landskap. Jättetaggar trängde ut från en torr och flagande hud. Jag höll fast och började krypa på hennes lår. Om jag kan få komma hem och ta kontakt med Adam. Han kan ringa en läkare. 

Det kändes som århundraden jag glömde mig i pälsen, i den långsamt gungande rörelsen. Jag hade nått örat, där hårstråna var mindre och luddigare och huden mjukare. Doften igen. Doften av någonting primalt, metalliskt. Driven av ett oundvikligt behov, drog jag ut min såg-snabel, mejslade huden och sänkte hela huvudet in i det mjuka köttet. Jag tappade kontrollen i en oändlig extas. Blodet rann varmt genom min snabel och fyllde min platta kropp. I spasmiska rörelser sög jag girigt den röda vätskan från Nikkis hud. Jag var levande och hade aldrig mått så bra i hela mitt liv. 

***

Nikki skällde flera minuter i sträck framför dörren innan Adam märkte det att det var hon. Att stänga av alla ljuden utifrån hade blivit en vana för honom, sedan han jobbade hemifrån. Allt var monotont och lugnt, men Nikki var alltid den som höll moralen uppe och tvingade honom och Sara att ta långa pauser. Han var förvånad att Sara inte var med Nikki. Nikki sprang genom dörren och letade. Hon nosade runt, i den lilla hallen, i vardagsrummet och i köket. Hon skrapade vid dörren till rummet. Matte var inte där eller. Matte var ingenstans. 

Polisen hade letat efter Sara i flera dagar utan resultat. Adam hade gått igenom alla hennes saker för att hitta ett spår. Han hade gått på vägarna där Sara och Nikki brukade gå. Han hade ringt alla som hade haft kontakt med henne.  Hade hon blivit kidnappat? Dödad? Hade hon rymt iväg med någon?  Han tog ledigt från jobbet och den enda han gjorde var att leta. Att leta för att inte tänka, för att inte gissa. Mobilen var med honom natt och dag för att snabbt kunna höra från polisen. Polisen hade inte ringt på ett par dagar.  Nikki sov ledsen på mattan bredvid Saras skrivbord i rummet. Hon ville inte äta, knappt dricka. Lek fanns inte på kartan. 

***

Jag mådde bra. Jag växte flera millimeter per dag och blivit grå och glänsande. Det var snart dags att släppa taget och hitta en lugn plats. Jag måste vänta tills jag är ute på gräset igen. Att hitta en hane var min nästa prioritet. Nu hade jag mycket reserver att leva på medan äggen skulle växa. Jag behövde bara vänta till min värd skulle ut och jag i lugn och ro kunde låta mig glida ner på marken och krypa in under ett löv. 

***

Adam hade tagit en stor metallpincett från lådan. Nikki viste vad skulle hända. Hon hade upplevt detta förut.  Pincetten omringade Saras huvud, nära Nikkis hud. Han drog långsamt med en cirkulär rörelse, tills huvudet kom ut. Saras kropp var stor som en böna och hennes små ben sparkade frenetiskt i luften. 

”Faan vad äcklig!” Han tog en bit toapapper och svepte in Sara i det, gick in i köket och krossade den grå kroppen med en sked. Hennes död var inte mer än ett knaster av trampade chips. Hon blev nerspolad på toaletten. 

”Oh lilla Nikki, jag saknar din matte!”. Och han gick och la sig i den stora tomma sängen. Bilden av Sara hade ramlat på golvet men han märkte det inte.