Om jag hade öppnat det här brevet hade jag kunnat förhindra det. Och nu är det för sent. Det hon hade fruktat och försökt att gömma i så många år hade hänt och det käraste hon hade, Carl, var nu i fara. Och det var hennes fel.

Carl tittade bort. Han såg sliten ut. Några vita hårstrån inramade hans magra ansikte. Var det så länge sedan de hade träffats? Kanske några veckor sedan bara. Han hade börjat få djupa rynkor under ögonen och hans axlar var insjunkna. Fingrarna lekte febrilt med en lös tråd på tröjan.

I tystnad väntade han på ett svar, eller åtminstone en någorlunda sannolik förklaring av sin mor som satt vid samma findukade bord.

 Hans mor hade alltid varit en envis och hård kvinna som hade följt sina egna regler, rätta eller felaktiga. I djupet av sitt hjärta hoppades han ändå att hon skulle öppna sig för honom, för sin kära son.

Mor öppnade munnen flera gånger, inte för att prata utan för att andas djupt. Orden ville inte lämna hennes mun. Varför är det så svårt att börja? Hennes tankar blev plötsligt avbrutna.

”Mamma, snälla, berätta sanningen för mig. Varför sa du ingenting? Varför?”

Om han bara visste.

”Svara!”  Hans griniga röst skakade henne. Hon vågade inte titta på honom, granska det rynkiga ansiktet.

”Jag har berättat Carl. Jag vet inte vem hon är.” Hon ljög medvetet. Vad kunde hon annars göra?

”Jag kan inte tro dig, mamma.”

”Camilla är inte min syster. Hon skrev till fel människa.” Hon pekade på brevet. Hon hade velat berätta, varna honom, men hon kunde inte.

Tystnaden mellan dem blev ett täckande tungt grått moln.

Det var väl hennes uppgift som mor att skydda sitt barn från lidande, men samtidigt var hon också tvungen att vara ärlig och förmana Carl om konsekvenserna av hans agerande.

Kan ett brev orsaka så många problem? Nej, det kan det inte. Men en ask. En ask kan.

***

Brevet kom en torsdag. Även om sändarens namn inte fanns på kuvertet, visste hon att det var någonting att frukta. Hon placerade försiktigt brevet i en hög av oöppnade kuvert på en stol i sovrummet.

Efter sjukdomen hade rutiner varit en bärande stomme i hennes liv. De hade hjälpt henne att behålla en någorlunda struktur i hennes vardag. Hon vaknade alltid på samma tid, tog alltid en morgonpromenad runt kvarteret, hälsade på samma tanter och gubbar som var ute med sina små vita hundar, lagade mat, tittade på teve och väntade på att Carl skulle ringa. Han ringde sällan.

Carl var hennes stolthet: en så lyckad man hon hade uppfostrat. Skrivande hade alltid varit hans stora passion. Hon kände honom väl. Efter hans utbildning i journalistik flyttade han till storstaden och skaffade sig en egen lägenhet.

Bara en gång hade hon besökt honom innan sjukdomen hade visat sina första tecken. Att ta sig genom ohälsan helt själv och bevittna slitaget av kroppen och sinnet hade prövat henne hårt. Många olika tabletter, besvärliga undersökningar och traumatiska prat med läkare hade hon stått ut med, utan att klaga eller behöva Carls hjälp. Det sista hon ville var att göra honom ledsen.

Carls besök hade med tiden blivit mer och mer sällsynta. Han ringde henne en gång i veckan och berättade om arbetet han hade fått, människor han hade träffat och hans planer för att bli en författare. Mor lyssnade tålmodigt och svarade att allt var fint hos henne, att hon mådde bra och allt var som vanligt.

 ”Nej Carl, du behöver inte komma, det är fint. Jag har många vänner och mår bra.” Lögner. Ett liv som bygger på lögner är inte lätt att upprätthålla. Det visste hon väl. På sätt och vis var det lättare att kämpa mot ohälsa än att behöva visa sig svag och sliten framför sin son. Det var hon som hade uppfostrat honom helt själv, hon som hade försörjt familjen. Hon som hade kämpat mot mörka skuggor som väntade hotfulla i det förflutna.

Månaderna hade gått, den regniga vintern hade blivit en kylig vår och den i sin tur hade blivit en molnig sommar. Brevet hade legat oöppnat i botten av högen, i väntan. Hennes motvilja att läsa det hade till slut gett vika och hon hade öppnat det.  Hennes ögon sökte snabbt över hastigt nedtecknade bokstäver på det släta vita pappret.

Hej Ruth,
Det var länge sedan. Jag skriver till dig för att begära tillbaka det som är mitt. Asken. Jag är säker att du vet vad jag pratar om. Ring mig asap: 07876543

Camilla L. Loréns

Camilla L. Loréns, som hon kallade sig nuförtiden. Ruth hade läst många av hennes böcker: mörka deckare och otäcka skräckberättelser. Folk älskade att bli skrämda, att utforska den mörka sidan från hemmafåtöljen, att uppleva spänning och glädja sig för andras olyckliga händelser. Hon själv läste skräck mest som katarsis. Ruth hade inte velat minnas vem Camilla egentligen var. Och nu ville hon ha asken tillbaka. Aldrig i livet att hon skulle ge bort asken till den här kvinnan och förstöra de sista åren hon hade.

Hemska framtidsscenarion blandades med otäcka minnen. Hon satte sig på det kalla köksgolvet med huvudet mellan händerna tills andningen hade lugnat sig.

***

Carl hade till slut kommit, inte för att besöka henne utan för att kräva ett svar.

Han betraktade sin mor på andra sidan bordet. De var så olika de två: hon hade kraftiga käkben, starka axlar, brunt hår och kattformade ögon. Han var smal och lång, hans blonda hår som en gång i tiden var långt och lockigt var nu kortklippt. Han hade aldrig odlat skägg men mustaschen dök upp ibland på hans avlånga ansikte. I personligheten var de också olika: mor hade, under sina grönaste år, varit sprallig, självsäker och grundad. Han var inomhuspojke, solitär och drömmare. 

Efter en lång oavbruten stund av stillhet, öppnade han munnen.

”Camilla har faktiskt hjälpt mig, mamma. Hon lovade att min bok ska publiceras under hennes förlag. Om jag hade vetat tidigare att hon var din syster hade jag inte behövt ta jobbet på Kvällsnyheterna. Du vet hur mycket jag hatar den där miljön!” Sanningen hade kommit ut, till slut. Han äcklades av den tävlingsinriktade miljön och de karriärsdrivna människorna som befolkade hans arbetsplats.

”Det är inte som du tror Carl. Camilla är inte min syster.” Hur länge skulle hon kunna upprätthålla lögnerna?

Ruth stirrade på de röda märkena på sonens händer. De fanns inte där förut. Hans hår hade blivit gråare. Djupa rynkor hade börjat formas runt hans mun. Han började hosta. Kan det gå så fort?

Camilla hade lyckats övertyga Carl att ge henne asken, hon hade smugit sig in i hans liv, låtsas vara hennes egen syster för att få vad hon ville: den här lilla trälådan. Nu var det för sent för Carl.

Små genomskinliga tårar gled ner mot Ruths mun. De smakade som frätande gift. Det var dags att få ut sanningen och befria sig.

”Lyssna nu, Carl. Jag ska berätta en historia som är svår att begripa. Men jag svär att den är sann.”

Det var ett tag sedan jag hade träffat honom. Jag vågade inte se. Kanske var jag en fegis, som min fru kallar mig ibland, eller kanske var jag inte tillräcklig stark för att bevittna det långsamma förfallet av min egen bror.

Peter hade fått Alzheimersdiagnosen för fem år sen och sedan dess hade allt varit en långsam nedförsbacke till det mörka och okända. Det var i små vardagssaker som det märktes från början. Ett glömt möte, borttappade nycklar och svårighet med att känna igen människor hade kunnat förklarats med trötthet, utbrändhet och kanske bara ålder. Han var inte gammal, Peter, men inte en ung man längre. Han hade ansvar för ett företag som han hade byggt tillsammans med sin fru under många år och som de hade vårdat som hade varit ett barn. Han levde för sitt jobb, till skillnad från  mig som hade valt ett lugnare liv, familjecentrerat, utan så många vardagsbekymmer. 

Peter hade alltid varit en ambitiös människa full med energi och kraft men efter diagnosen hade allt förändrats.

Att se honom långsamt förvinna hade varit en plåga för alla. Hans fru hade till slut varit tvungen att sälja huset och företaget. De hade flyttat till en tvåa mitt på stan, nära kliniken.

De hade fått hjälp av hemtjänsten och kommunen för att klara sig. Att se Peter hänga med tom blick i det lilla köket och höra Malins berättelser av oändliga läkarbesök, vuxenblöjor och begravningsplaner hade skrämt bort de flesta, mig inkluderad. I takt med sjukdomens uppträdande hade de lämnats ensamma med deras plåga.

Jag hade också lämnat dem och jag skämdes.

Ett samtal väckte mig mitt i natten. Det var Malin. Hon grät och bad mig att komma till sjukhuset. Det var dags, sa hon. Jag tog bilnyckeln och regnjackan.

Sjukhuset hade alltid varit där på kullen som en gud från gamla sagor granskande sina egendomar. Stenväggarna och de höga tornen gav intrycket av en medeltida fästning. De stora portarna i metall och de enorma gallerfönstren på bottenvåningen hade kunnat passat bra på ett slott eller ett fängelse. Den här imponerande byggnaden gav mig rysningar. Den svalde mig på en gång och jag var inne.

Regnet dånade kraftigt mot fönsterna medan jag väntade på hissen i den lilla gulaktiga hallen. Jag var ensam där. Tystnaden var överväldigande. Hissen stannade på 5-våning, där avdelning 15 låg. Jag klev ut ur hissen. Mina osäkra steg ekade i korridoren. Den kändes oändlig. De gulaktiga, lodräta väggarna stod rakt som om de alltid hade funnits där. De bar upp det kvadratmönstrade taket som hotfullt omfattade utrymmet. Ett skarpt kallt ljus strömmade övermodigt från taket som om det var himmelriket självt, där uppe, som försökte omfamna de ensamma vandrande själarna. Mittemot taket, reflekterade det polerade linoleumgolvet både ljus och skuggor i regelbundna mönster. Några, nästan osynliga, dammtussar dansade i ett hörn och gömde sig under de bruna slitna golvlisterna.

Uppställda som soldater i givakt stod en rad av vita dörrar. Vilka av dem skulle vara nummer 243? Några var stängda, andra var öppna; en enda stod på glänt. Genom öppningen, i halvmörkret, tittade en trave bäcken i rostfritt stål fram, några oanvända sprutor och en gummistas. Allt var prydligt ordnat på en glänsande metallvagn. På dörrens översta kant hängde blygt, en V-formad blå bussarong.  En av de långa ärmarna lutade sig genom dörröppningen som om den skulle smyga ifrån sin vita galge vid första bästa tillfälle.

Ett litet skydd, från korridorens hårdhet, fanns längre fram, där en större glasdörr stod öppen. Rummet var omringat av några funktionella soffor i mörkblått tyg och av ett par stolar, i samma grova plast som de som stod utspridda i korridoren; men ljusblå. På ett soffbord i vitlackerat faner vilade några skvallertidningar, en Kalle Anka-serie och ett par gamla följetongsromaner, utspridda i slumpmässig ordning. En av de tidningarna var sönderbläddrad och låg öppen och övergiven. På det slitna golvet tittade luftbubblorna försiktigt fram under den grå lurviga mattan.

Vid hörnet, rakt på en stålbänk fanns en kaffemaskin med myntinkast, en kanna vatten, några pappersmuggar, ett öppet paket av Gillekakor och några servetter.

Jag satte ett mynt i öppningen och väntade medan den mörka vätskan rann långsamt från maskinen. Jag klarar inte det, tänkte jag.  Jag tittade mig runt. Allt var täckt av en tunn patina av damm. Det diskreta tickandet av den cirkelformade väggmonterade klockan, med sina darrande svarta sekundvisare, smälte naturligt in i tystnaden och märktes efter ett tag inte längre, som tiden själv som bara glider ifrån de levande, långsamt och omärkligt. 

Jag drack upp mitt kaffe. Det smakade beskt och syrligt på samma gång. Öppnade glasdörren och tog ett steg ut i korridoren igen.

Inne i korridoren fanns också en klocka, även den cirkelformad och också i kall metall men mycket mer högljudd, överlägsen. Den övervakade stället, som om det var dess egen plats, dess revir vilket började vid korridorsdörren och slutade vid trappans räckvidd. Allt där utspelade sig under klockans hårda regler.

Plötsligt blev rösterna i bakgrunden högre och skarpare. Klapprande trätofflor, prasslande skoskydd och krälande hjul begav sig hastigt till ett av de stängda rummen. Dörren lämnades öppen. Ingen lade märkte till LED-lampan i taket som blinkade ojämnt i rummet. Ingen var uppmärksam på de två tomma och nakna liggplatserna på hjul som stod i ett hörn.  Ingen var berörd av den starka stanken av nedkissade lakan blandat med svett och kroppsvätskor som ångade i moln från den upptagna sängen.

Allt var rörelse och oupphörligt arbete. De vita rockarna rörde sig snabbt som myror i en myrstack runt sängen. Det långsamma maskinella flämtandet hade blandat sig med bestämda röster, frenetiskt klampande av arbetsskor, frasandet av tyg och metalliska dunsar. En hand lyfte, ett finger tryckte, en röst styrde och gav instruktioner. Bullret ekade högt i den annars stilla korridoren. Det skarpa rytmiska artificiella pipandet blev mer och mer jämnt och konstant. Det mekaniska flämtandet slutade sen plötsligt. Allt det febrila arbetet stannade. Korridoren var tyst igen.

I den här stunden mötte jag hennes blick. Malins. Som en kniv i hjärtat skär mig i mitt djupaste. Hon hade blivit änka och jag hade tappat min bror.

Ett skamlöst genomträngande ylande skar stillheten, väntat och befriande.  Gråtandet blev lite i taget ett långsamt snyftande som alternerades med mjukt och försiktigt prat. En okänd hand smekte hennes framåtlutade huvud, nersjunket i kragen. Hennes egen hand höll fast vid den känslolösa metallstommen och den andra grep en bit av de grova vita bomullslakanen vid sängens nedfällda grind.  Tiden stod stilla. Hur länge var omöjligt att gissa. Jag kände mig överflödig och kunde bara stå vid dörren, okapabel att ge den tröst som förväntades av mig.

Ute i korridoren hade tiden fortsatt rinna som vanligt, märkt av det regelbundna tickandet av metallklockan, som allt visste och allt övervakade.