Det var svårt att föreställa sig att i den lilla kroppen fanns min vän Carl. Men övertygelsen växte i mig så fort han började berätta om de senaste månaderna som hade gått.

”Allt började för några månader sedan. När pappa kom tillbaka från ett journalistiskt uppdrag hade han med sig en mängd olika ovanliga presenter: en uppstoppad papegoja från Bombay, en kimono från Kyoto och en ask från Marrakesh. Han berättade att han hade fått tag i alla såna kuriositeter från en så kallad ”bazar” medan han var i London. Mamma blev entusiastisk på en gång och placerade asken i sitt rum medan jag fick den uppstoppade papegojan och kimonon.  

Allt verkade gå bra mellan oss. Äntligen var pappa hemma och vi började leva ett nästan vanligt liv igen.

Efter några dagar började jag känna mig tröttare än vanligt. Jag blev svagare, saker som jag tidigare kunde hantera och som involverade fysisk styrka började kännas tyngre. Till min rena förvåning märkte jag också att min storlek hade förändrats. Jag kunde inte nå vissa bokhyllor i mitt rum och jag behövde en pall för att damma av min uppstoppade papegoja som hade placerats lätt tillgänglig på garderoben.

Jag började oroa mig att någon konstig sjukdom hade smugit sig in i min kropp. Å andra sidan var jag piggare än någonsin. Jag kunde vara vaken hela natten och skriva utan att känna mig trött, äta mängder av mat och godis utan att gå upp i vikt och jag var smidig och livlig.

Mamma hade också förändrats. Hennes små rynkor runt munnen hade försvunnit och hennes hår var blondare och tjockare. Hon var piggare och gladare: hon lagade frukost åt oss på morgonen och hälsade på mig i mitt rum oftare än nånsin. Allt var bra.

Men en sak märkte jag angående pappa. Han blev tröttare och tröttare och såg mycket äldre ut än mamma trots att de var nästan jämnåriga. Jag trodde att det var mängden arbete, helt enkelt.

Månaderna gick och jag började tappa min mustasch som jag hade försiktigt odlat, tillsammans med allt mitt manliga kroppshår. Jag blev helt slät. Mamma såg yngre ut än nånsin, medan pappa blev så gammal att jag knappt kände igen honom.”

Jag stirrade på Carl medan han pratade. Kanske var jag påverkad av hans berättelse men jag kunde nästan se att han hade krympt lite till i sin blåa ulltröja.

”Mina föräldrar blev mycket oroliga och tog kontakt med en specialist i Boston. De bokade snabbt en undersökning. Jag stannade kvar i Sverige. När de kom tillbaka hittade de ett barn och inte en ung man som jag var tidigare.

Å min sida kände inte jag igen dem heller längre: mamma såg ut som en tjugofemåring medan pappa hade kunnat vara hennes egen far. Jag grät i ett helt dygn. Tro mig.

Läkaren hade inte löst mysteriet tyvärr och de kom tillbaka tomhänta. Efter en vecka kontaktade mamma en bekant som hade en verksamhet i Paris. Hon sa att det var vår enda chans att överleva.Hon är där nu och har precis ringt pappa. Hon vill att alla vi ska följa med henne dit. Jag vill inte åka Ruth, jag vet inte vilka de människorna är och vilken typ av verksamhet de har. Om jag känner mamma väl är de att inte lita på.”

Det fanns vissa sidor av Carl som jag inte visste om. Vad var hans familj inblandad i? Jag hade inte tid att ställa för många frågor nu. Carls händer hade synligt minskat i storlek, huden hade blivit slätare och håret lockigare än någonsin. Han nästan drunknade i tröjan och de beige linnebyxorna hade börjat se påsiga ut.

”Jag tror dig Carl.” Jag avbröt honom.

”Vi måste göra någonting, annars kommer du att försvinna.”

Jag vet inte varför men jag var övertygad att detta hade att göra med kuriositeterna som Carls pappa hade hämtat med sig från London. Kanske den där papegojan hade något virus. Jag har alltid varit en jordnära kvinna och aldrig hade jag kunnat föreställa mig annat än en rent rationell förklaring. Jag behövde ta mig in i huset och undersöka läget.

”Jag kan klättra upp i ditt rum Carl, som jag gjorde när vi var barn.” Hans stora ögon i det lilla ansiktet stirrade på mig. 

Jag tog mig in i trädgården genom en öppning i det gamla trästaketet, och genom buskagen, som många gånger förut. Sedan tittade jag in genom fönstret och kikade på Carls pappa som satt i fåtöljen. Han kunde knappt röra sig.

Jag klättrade smidigt på husets massiva vita vågräta träpaneler och höll mig fast tills jag nådde Carls fönster och tog mig in.

Det luktade instängt, mögligt och dammigt. Ett tunt lager smuts täckte möblerna, böckerna och den välbäddade sängen som stod mot en gammal gulnad tapet. Allt hade stått stilla som om ingen hade befolkat det här lilla rummet på många år.

Kontrasten mellan stillheten i rummet och de moderna prylarna som fanns i det var markant. Posters av kända skådespelare och nya filmer hängde på väggen, en ny radiomodell hade placerats bredvid sängen och nya fina kläder hängde på galgarna. Ett rum för en ung man kunde en tänka. Men ändå. Känslan att någonting var fel smög sig på mig.

Jag undersökte noggrant den grön-röda papegojan som iakttog mig anklagande från garderoben. Ingenting var fel på den, förutom lukten av gamla fjädrar. En av de små glaspupillerna hade ramlat ner på golvet. Jag plockade upp den och satte tillbaka den i ögonhålan. Smaklös kanske, tänkte jag, men inte farlig.

Jag bestämde mig för att granska de andra kuriositeterna.

Jag tog mig försiktigt ner för trapporna och klev in Camillas arbetsrum. En stank av smuts, damm och gamla mögliga böcker fyllde mitt luktsinne. Rummet var mörkt och klaustrofobiskt. Flera gulaktiga sidor låg huller om buller på golvet, andra var placerade slarvigt på ett kolossalt mahognyskrivbord. En liten utsmyckad trälåda stod öppen vid det stängda fönstret.

Bakom mig hörde jag tassandet av ett litet barn, det var Carl som hade följt mig ner. Han hade börjat krypa runt i sina enorma kläder. I en kamp mot tiden närmade jag mig asken.

Asken var inte tom som jag trodde i början. I botten låg ett oformligt stycke av grå päls, torr som ett rep och stor som en hand, hopklumpad med rester av en käke, ett skenben och ett revben litet som ett lillfinger. Jag flämtade av avsky.

Från resterna kom ingen lukt från början, utan bara en lätt doft av gammal dammig päls. Allteftersom tiden gick växte lukten i intensitet: ruttet kött, avföring blandat med något sött intog mina näsborrar.

Tillsammans med lukten hade också något annat förändrats: vita maskar började krypa ur kroppens öppningar. Jag stirrade på de små larverna som blev fler och fler och fyllde den tomma pälsen som en påse godis. Huden hade börjat formas på nytt ovanpå de nakna benen, som om det hade varit en bit läder hopsydd på en docka. Larverna slingrade sig så snabbt att råttans kropp rörde sig fram och tillbaka i asken, men inget liv fanns i den lilla kroppen. Inte ännu.

Till min förvåning byggde maskarna och äggen som hade kläckts i ögonhålan om djurets mjuka delar istället för att äta upp dem. Stanken blev skarpare, som urin och aceton. En lång naken svans hade återskapats på den pälsklädda bruna varelsen. De rosa tassarna hade börjat sprattla i spasmiska rörelser och nosen darrade i sökande efter luft.

Maskarna och tecknen på förruttnelsen kunde inte synas längre.

Lukten hade också förvunnit och nu stirrade en livlig liten råtta rakt in i ögonen på mig. Den började pipa och sprang ut från asken. Snabbt fångade jag den lilla varelsen under min jacka. När jag lyfte på jackan för att inspektera djuret hittade jag en liten unge, med mjuk brun päls och en rosa liten svans. Den krympte tills den framför mina ögon blev ett foster, en cellklump, som till slut förvann.

Stormiga känslor växte i mig: från förvåning till skräck, från häpenhet till rädsla. Å andra sidan var mina tankar skarpa och redo att hitta en lösning.

Carls öde blev plötsligt självklart: han skulle inte dö utan han skulle återgå till fasen ”före födelsen”, vad det nu skulle innebära.

I en reflex stängde jag asken och packade den i min väska. Jag vände blicken mot Carl. Han hade blivit en bebis, drunknande i sina gamla kläder. Han låg på golvet och sprattlade med benen. När han såg mig började han skrika så högt att mina trumhinnor nästan sprack. Jag kunde inte lämna honom där, försvarslös. Beslutet var enkelt: jag lyfte upp honom, svepte den lilla kroppen i hans egna kläder och begav mig mot entrédörren. Jag ska ta hand om dig Carl, tänkte jag bestämt. Ingenting kommer att göra dig illa.

I en fåtölj, med huvudet lutat mot axeln och händerna kraftlöst hängande längs sidorna låg en läderbrun kropp, förruttnad. Insekter hade börjat äta upp de mjuka delarna medan bruna utsöndringar hade format en pöl på golvet runt liket och smugit sig in mellan trälisterna.

Jag visste att kroppen var Carls far, en gång i tiden en välutbildad och stark man. Nu ett lik i en fåtölj. Bara en kropp, tänkte jag. Kött, ben och vätskor är vi.

 Jag hade lille Carl med mig. Jag tittade på honom: hans regression hade stannat och han sprattlade som vilken bebis som helst, omedveten. Med asken i väskan och Carl i famnen sprang jag därifrån.

Orden forsade ur henne som om hon hade suttit med en präst eller en psykolog.

Jag gick folkskolan i Blygfors. Min familj hade inte så mycket pengar, vi var åtta syskon och fars arbetslöshet i perioder hade vägt tungt på vår ekonomi. Min mor arbetade som sömmerska. Hon hade investerat i en egen symaskin så att hon kunde ta med arbetet hem. Tack vare hennes billiga priser och hennes noggrannhet hade hon gjort sig ett namn i byn. Jag hade alltid rena och fina kläder, skor och skolböcker och kunde inte klaga.

På väg till skolan brukade jag ta en omväg över Björkvägen, bara för att få kika på de fina vita radhusen med deras vackra fönster och föreställde mig att sitta i trädgården med välklädda gäster och njuta av sommarvärmen. 

I ett sånt hus bodde en pojke: Carl, lika gammal som jag. Eftersom jag tog samma väg till skolan varje dag började vi få syn på varandra. Han hälsade på mig från sitt fönster på andra våningen och jag vinkade tillbaka. När hans far inte var hemma kom han ner i trädgården och pratade med mig. Han berättade att han inte fick gå i vanlig skola utan han lärde sig från böcker som hans föräldrar köpte.

Han var en ensam pojke, Carl. Jag blev hans enda vän och fönster mot världen. Han älskade att skriva i sin dagbok och drömde om att bli författare som sin mor eller journalist som sin far, så att han skulle kunna resa runt i världen, sa han alltid. Jag berättade för honom om roliga skolkamrater, frökens långa mörka kjolar och uppsluppna lekar på skolgården.

Åren gick fort och jag började på yrkesskolan som låg på andra sidan byn. Efter lektionerna hälsade jag alltid på honom. Han granskade horisonten med sina blå melankoliska ögon tills han såg mig strutta fram på gatan. Han fyllde glatt mina tomma bokhyllor med berättelser och artiklar att korrekturläsa som jag prydligt lämnade tillbaka med lite anteckningar. Ibland, och jag är inte stolt att säga det, skrev jag bara: jättebra! utan att ha läst en enda rad av de torra och erfarenhetslösa texterna.

Tiden hade stått stilla för honom och medan jag hade träffat nya vänner, skaffat min första pojkvän och diplomerat mig, hade Carl vant sig vid ensamheten och stillheten i sitt gyllene fängelse.

Efter diplomet hade jag fått jobb på en butik och skaffat en egen liten bil. Jag kände mig fri och självständig och att besöka Carl hade börjat kännas som ett måste. Hans liv bestod av hans monotona skrifter, hans berättelser om föräldrarnas resor till exotiska platser och hans planer på att börja författarskolan i huvudstaden. Till slut började jag tvivla på att han någonsin skulle flytta därifrån. Hans öde var kanske att vara som sin mor som tillbringade sina dagar instängd i arbetsrummet. Bara det klingande ljudet av tangenter kunde höras, natt och dag. Jag föreställde mig att hon var ett spöke som höll fast Carls själ i detta hus.  

Jag längtade efter att uppleva livet i en större stad. Hungrig på nya erfarenheter hade jag bestämt mig för att flytta. Jag packade noggrant alla mina skräddarsydda blommiga kjolar och tröjor, kramade föräldrar och syskon och tog bussen till stationen. Jag minns fortfarande mors tårar och pappas rekommendationer vid dörren, min gammalmodiga bruna väska och mina fina lackerade svarta skor.

När bussen stannade vid Björkgatans hållplats, tänkte jag på Carl. Kanske var det ett melankoliskt vänskapsminne som drev mig eller bara skuldkänsla, men på ren impuls klev jag ur bussen och gick till Carls dörr.

Jag ringde på den massiva mörka trädörren. En liten knotig gubbe öppnade. Jag visste inte att Carls far- eller morföräldrar bodde med dem.

 ”Jag letar efter Carl”

”Carl är inte här!” Gubben lät brysk.

”Ruth. Du kom tillbaka!” Carls röst ekade från trapporna.

Men det var inte riktigt hans röst. Mer barnslig, lite som jag mindes när vi träffades första gången. Så här skulle inte en ung man låta.

”Carl?”

Gubben skällde irriterad på barnet som hade pratat.

”Jag sa till dig att packa din väska. Stick nu.”

Att Carl hade en yngre bror var okänt för mig. Jag tittade på gubben. Hans ansikte var som en nyplöjd mark, fyllt med djupa rynkor och glest luddigt vitt hår.

”Vet du när han kommer tillbaka?” Jag var orolig.

”Han kommer inte tillbaka, han har flyttat. Hej då!”

Förvirrad lämnade jag huset. Ett trippande av små fötter fångade min uppmärksamhet.

”Pst, Ruth. Vänta snälla.” Det var barnet. Han hade följt mig ut.

”Ruth det är jag! Carl!”

Det som fick mig att komma över min misstro var inte hans ledsna stora ögon eller hans blonda lockiga hår, inte ens hans ärr, mitt i pannan som Carls. Utan just vad han sa till mig.

”Snälla Ruthy Frutti, tro mig.”

Carl hade kommit på det smeknamnet när vi lyssnade på Little Richard i sjätte klass. Jag skämdes över det och hade hotat honom att bränna upp alla hans historier om han vågade berätta för någon om smeknamnet. Sedan dess hade han aldrig mer dristat sig att kalla mig så här.

”Carl? Är det du därinne?”

”Jag har inte tid. Jag måste berätta snabbt.” Pojken tittade sig oroligt omkring. Hans barnsliga röst stämde inte med hans mognare attityd. Jag satte mig på stenmuren bakom huset och lyssnade.