Orden forsade ur henne som om hon hade suttit med en präst eller en psykolog.

Jag gick folkskolan i Blygfors. Min familj hade inte så mycket pengar, vi var åtta syskon och fars arbetslöshet i perioder hade vägt tungt på vår ekonomi. Min mor arbetade som sömmerska. Hon hade investerat i en egen symaskin så att hon kunde ta med arbetet hem. Tack vare hennes billiga priser och hennes noggrannhet hade hon gjort sig ett namn i byn. Jag hade alltid rena och fina kläder, skor och skolböcker och kunde inte klaga.

På väg till skolan brukade jag ta en omväg över Björkvägen, bara för att få kika på de fina vita radhusen med deras vackra fönster och föreställde mig att sitta i trädgården med välklädda gäster och njuta av sommarvärmen. 

I ett sånt hus bodde en pojke: Carl, lika gammal som jag. Eftersom jag tog samma väg till skolan varje dag började vi få syn på varandra. Han hälsade på mig från sitt fönster på andra våningen och jag vinkade tillbaka. När hans far inte var hemma kom han ner i trädgården och pratade med mig. Han berättade att han inte fick gå i vanlig skola utan han lärde sig från böcker som hans föräldrar köpte.

Han var en ensam pojke, Carl. Jag blev hans enda vän och fönster mot världen. Han älskade att skriva i sin dagbok och drömde om att bli författare som sin mor eller journalist som sin far, så att han skulle kunna resa runt i världen, sa han alltid. Jag berättade för honom om roliga skolkamrater, frökens långa mörka kjolar och uppsluppna lekar på skolgården.

Åren gick fort och jag började på yrkesskolan som låg på andra sidan byn. Efter lektionerna hälsade jag alltid på honom. Han granskade horisonten med sina blå melankoliska ögon tills han såg mig strutta fram på gatan. Han fyllde glatt mina tomma bokhyllor med berättelser och artiklar att korrekturläsa som jag prydligt lämnade tillbaka med lite anteckningar. Ibland, och jag är inte stolt att säga det, skrev jag bara: jättebra! utan att ha läst en enda rad av de torra och erfarenhetslösa texterna.

Tiden hade stått stilla för honom och medan jag hade träffat nya vänner, skaffat min första pojkvän och diplomerat mig, hade Carl vant sig vid ensamheten och stillheten i sitt gyllene fängelse.

Efter diplomet hade jag fått jobb på en butik och skaffat en egen liten bil. Jag kände mig fri och självständig och att besöka Carl hade börjat kännas som ett måste. Hans liv bestod av hans monotona skrifter, hans berättelser om föräldrarnas resor till exotiska platser och hans planer på att börja författarskolan i huvudstaden. Till slut började jag tvivla på att han någonsin skulle flytta därifrån. Hans öde var kanske att vara som sin mor som tillbringade sina dagar instängd i arbetsrummet. Bara det klingande ljudet av tangenter kunde höras, natt och dag. Jag föreställde mig att hon var ett spöke som höll fast Carls själ i detta hus.  

Jag längtade efter att uppleva livet i en större stad. Hungrig på nya erfarenheter hade jag bestämt mig för att flytta. Jag packade noggrant alla mina skräddarsydda blommiga kjolar och tröjor, kramade föräldrar och syskon och tog bussen till stationen. Jag minns fortfarande mors tårar och pappas rekommendationer vid dörren, min gammalmodiga bruna väska och mina fina lackerade svarta skor.

När bussen stannade vid Björkgatans hållplats, tänkte jag på Carl. Kanske var det ett melankoliskt vänskapsminne som drev mig eller bara skuldkänsla, men på ren impuls klev jag ur bussen och gick till Carls dörr.

Jag ringde på den massiva mörka trädörren. En liten knotig gubbe öppnade. Jag visste inte att Carls far- eller morföräldrar bodde med dem.

 ”Jag letar efter Carl”

”Carl är inte här!” Gubben lät brysk.

”Ruth. Du kom tillbaka!” Carls röst ekade från trapporna.

Men det var inte riktigt hans röst. Mer barnslig, lite som jag mindes när vi träffades första gången. Så här skulle inte en ung man låta.

”Carl?”

Gubben skällde irriterad på barnet som hade pratat.

”Jag sa till dig att packa din väska. Stick nu.”

Att Carl hade en yngre bror var okänt för mig. Jag tittade på gubben. Hans ansikte var som en nyplöjd mark, fyllt med djupa rynkor och glest luddigt vitt hår.

”Vet du när han kommer tillbaka?” Jag var orolig.

”Han kommer inte tillbaka, han har flyttat. Hej då!”

Förvirrad lämnade jag huset. Ett trippande av små fötter fångade min uppmärksamhet.

”Pst, Ruth. Vänta snälla.” Det var barnet. Han hade följt mig ut.

”Ruth det är jag! Carl!”

Det som fick mig att komma över min misstro var inte hans ledsna stora ögon eller hans blonda lockiga hår, inte ens hans ärr, mitt i pannan som Carls. Utan just vad han sa till mig.

”Snälla Ruthy Frutti, tro mig.”

Carl hade kommit på det smeknamnet när vi lyssnade på Little Richard i sjätte klass. Jag skämdes över det och hade hotat honom att bränna upp alla hans historier om han vågade berätta för någon om smeknamnet. Sedan dess hade han aldrig mer dristat sig att kalla mig så här.

”Carl? Är det du därinne?”

”Jag har inte tid. Jag måste berätta snabbt.” Pojken tittade sig oroligt omkring. Hans barnsliga röst stämde inte med hans mognare attityd. Jag satte mig på stenmuren bakom huset och lyssnade.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell Licens. Det betyder att du får använda den som den är, utan bearbetning, men inte för kommersiellt bruk. Glöm inte nämna att det är jag som är författaren.
Tack för visad respekt.