Om jag hade öppnat det här brevet hade jag kunnat förhindra det. Och nu är det för sent. Det hon hade fruktat och försökt att gömma i så många år hade hänt och det käraste hon hade, Carl, var nu i fara. Och det var hennes fel.

Carl tittade bort. Han såg sliten ut. Några vita hårstrån inramade hans magra ansikte. Var det så länge sedan de hade träffats? Kanske några veckor sedan bara. Han hade börjat få djupa rynkor under ögonen och hans axlar var insjunkna. Fingrarna lekte febrilt med en lös tråd på tröjan.

I tystnad väntade han på ett svar, eller åtminstone en någorlunda sannolik förklaring av sin mor som satt vid samma findukade bord.

 Hans mor hade alltid varit en envis och hård kvinna som hade följt sina egna regler, rätta eller felaktiga. I djupet av sitt hjärta hoppades han ändå att hon skulle öppna sig för honom, för sin kära son.

Mor öppnade munnen flera gånger, inte för att prata utan för att andas djupt. Orden ville inte lämna hennes mun. Varför är det så svårt att börja? Hennes tankar blev plötsligt avbrutna.

”Mamma, snälla, berätta sanningen för mig. Varför sa du ingenting? Varför?”

Om han bara visste.

”Svara!”  Hans griniga röst skakade henne. Hon vågade inte titta på honom, granska det rynkiga ansiktet.

”Jag har berättat Carl. Jag vet inte vem hon är.” Hon ljög medvetet. Vad kunde hon annars göra?

”Jag kan inte tro dig, mamma.”

”Camilla är inte min syster. Hon skrev till fel människa.” Hon pekade på brevet. Hon hade velat berätta, varna honom, men hon kunde inte.

Tystnaden mellan dem blev ett täckande tungt grått moln.

Det var väl hennes uppgift som mor att skydda sitt barn från lidande, men samtidigt var hon också tvungen att vara ärlig och förmana Carl om konsekvenserna av hans agerande.

Kan ett brev orsaka så många problem? Nej, det kan det inte. Men en ask. En ask kan.

***

Brevet kom en torsdag. Även om sändarens namn inte fanns på kuvertet, visste hon att det var någonting att frukta. Hon placerade försiktigt brevet i en hög av oöppnade kuvert på en stol i sovrummet.

Efter sjukdomen hade rutiner varit en bärande stomme i hennes liv. De hade hjälpt henne att behålla en någorlunda struktur i hennes vardag. Hon vaknade alltid på samma tid, tog alltid en morgonpromenad runt kvarteret, hälsade på samma tanter och gubbar som var ute med sina små vita hundar, lagade mat, tittade på teve och väntade på att Carl skulle ringa. Han ringde sällan.

Carl var hennes stolthet: en så lyckad man hon hade uppfostrat. Skrivande hade alltid varit hans stora passion. Hon kände honom väl. Efter hans utbildning i journalistik flyttade han till storstaden och skaffade sig en egen lägenhet.

Bara en gång hade hon besökt honom innan sjukdomen hade visat sina första tecken. Att ta sig genom ohälsan helt själv och bevittna slitaget av kroppen och sinnet hade prövat henne hårt. Många olika tabletter, besvärliga undersökningar och traumatiska prat med läkare hade hon stått ut med, utan att klaga eller behöva Carls hjälp. Det sista hon ville var att göra honom ledsen.

Carls besök hade med tiden blivit mer och mer sällsynta. Han ringde henne en gång i veckan och berättade om arbetet han hade fått, människor han hade träffat och hans planer för att bli en författare. Mor lyssnade tålmodigt och svarade att allt var fint hos henne, att hon mådde bra och allt var som vanligt.

 ”Nej Carl, du behöver inte komma, det är fint. Jag har många vänner och mår bra.” Lögner. Ett liv som bygger på lögner är inte lätt att upprätthålla. Det visste hon väl. På sätt och vis var det lättare att kämpa mot ohälsa än att behöva visa sig svag och sliten framför sin son. Det var hon som hade uppfostrat honom helt själv, hon som hade försörjt familjen. Hon som hade kämpat mot mörka skuggor som väntade hotfulla i det förflutna.

Månaderna hade gått, den regniga vintern hade blivit en kylig vår och den i sin tur hade blivit en molnig sommar. Brevet hade legat oöppnat i botten av högen, i väntan. Hennes motvilja att läsa det hade till slut gett vika och hon hade öppnat det.  Hennes ögon sökte snabbt över hastigt nedtecknade bokstäver på det släta vita pappret.

Hej Ruth,
Det var länge sedan. Jag skriver till dig för att begära tillbaka det som är mitt. Asken. Jag är säker att du vet vad jag pratar om. Ring mig asap: 07876543

Camilla L. Loréns

Camilla L. Loréns, som hon kallade sig nuförtiden. Ruth hade läst många av hennes böcker: mörka deckare och otäcka skräckberättelser. Folk älskade att bli skrämda, att utforska den mörka sidan från hemmafåtöljen, att uppleva spänning och glädja sig för andras olyckliga händelser. Hon själv läste skräck mest som katarsis. Ruth hade inte velat minnas vem Camilla egentligen var. Och nu ville hon ha asken tillbaka. Aldrig i livet att hon skulle ge bort asken till den här kvinnan och förstöra de sista åren hon hade.

Hemska framtidsscenarion blandades med otäcka minnen. Hon satte sig på det kalla köksgolvet med huvudet mellan händerna tills andningen hade lugnat sig.

***

Carl hade till slut kommit, inte för att besöka henne utan för att kräva ett svar.

Han betraktade sin mor på andra sidan bordet. De var så olika de två: hon hade kraftiga käkben, starka axlar, brunt hår och kattformade ögon. Han var smal och lång, hans blonda hår som en gång i tiden var långt och lockigt var nu kortklippt. Han hade aldrig odlat skägg men mustaschen dök upp ibland på hans avlånga ansikte. I personligheten var de också olika: mor hade, under sina grönaste år, varit sprallig, självsäker och grundad. Han var inomhuspojke, solitär och drömmare. 

Efter en lång oavbruten stund av stillhet, öppnade han munnen.

”Camilla har faktiskt hjälpt mig, mamma. Hon lovade att min bok ska publiceras under hennes förlag. Om jag hade vetat tidigare att hon var din syster hade jag inte behövt ta jobbet på Kvällsnyheterna. Du vet hur mycket jag hatar den där miljön!” Sanningen hade kommit ut, till slut. Han äcklades av den tävlingsinriktade miljön och de karriärsdrivna människorna som befolkade hans arbetsplats.

”Det är inte som du tror Carl. Camilla är inte min syster.” Hur länge skulle hon kunna upprätthålla lögnerna?

Ruth stirrade på de röda märkena på sonens händer. De fanns inte där förut. Hans hår hade blivit gråare. Djupa rynkor hade börjat formas runt hans mun. Han började hosta. Kan det gå så fort?

Camilla hade lyckats övertyga Carl att ge henne asken, hon hade smugit sig in i hans liv, låtsas vara hennes egen syster för att få vad hon ville: den här lilla trälådan. Nu var det för sent för Carl.

Små genomskinliga tårar gled ner mot Ruths mun. De smakade som frätande gift. Det var dags att få ut sanningen och befria sig.

”Lyssna nu, Carl. Jag ska berätta en historia som är svår att begripa. Men jag svär att den är sann.”

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell Licens. Det betyder att du får använda den som den är, utan bearbetning, men inte för kommersiellt bruk. Glöm inte nämna att det är jag som är författaren.
Tack för visad respekt.