Det var svårt att föreställa sig att i den lilla kroppen fanns min vän Carl. Men övertygelsen växte i mig så fort han började berätta om de senaste månaderna som hade gått.

”Allt började för några månader sedan. När pappa kom tillbaka från ett journalistiskt uppdrag hade han med sig en mängd olika ovanliga presenter: en uppstoppad papegoja från Bombay, en kimono från Kyoto och en ask från Marrakesh. Han berättade att han hade fått tag i alla såna kuriositeter från en så kallad ”bazar” medan han var i London. Mamma blev entusiastisk på en gång och placerade asken i sitt rum medan jag fick den uppstoppade papegojan och kimonon.  

Allt verkade gå bra mellan oss. Äntligen var pappa hemma och vi började leva ett nästan vanligt liv igen.

Efter några dagar började jag känna mig tröttare än vanligt. Jag blev svagare, saker som jag tidigare kunde hantera och som involverade fysisk styrka började kännas tyngre. Till min rena förvåning märkte jag också att min storlek hade förändrats. Jag kunde inte nå vissa bokhyllor i mitt rum och jag behövde en pall för att damma av min uppstoppade papegoja som hade placerats lätt tillgänglig på garderoben.

Jag började oroa mig att någon konstig sjukdom hade smugit sig in i min kropp. Å andra sidan var jag piggare än någonsin. Jag kunde vara vaken hela natten och skriva utan att känna mig trött, äta mängder av mat och godis utan att gå upp i vikt och jag var smidig och livlig.

Mamma hade också förändrats. Hennes små rynkor runt munnen hade försvunnit och hennes hår var blondare och tjockare. Hon var piggare och gladare: hon lagade frukost åt oss på morgonen och hälsade på mig i mitt rum oftare än nånsin. Allt var bra.

Men en sak märkte jag angående pappa. Han blev tröttare och tröttare och såg mycket äldre ut än mamma trots att de var nästan jämnåriga. Jag trodde att det var mängden arbete, helt enkelt.

Månaderna gick och jag började tappa min mustasch som jag hade försiktigt odlat, tillsammans med allt mitt manliga kroppshår. Jag blev helt slät. Mamma såg yngre ut än nånsin, medan pappa blev så gammal att jag knappt kände igen honom.”

Jag stirrade på Carl medan han pratade. Kanske var jag påverkad av hans berättelse men jag kunde nästan se att han hade krympt lite till i sin blåa ulltröja.

”Mina föräldrar blev mycket oroliga och tog kontakt med en specialist i Boston. De bokade snabbt en undersökning. Jag stannade kvar i Sverige. När de kom tillbaka hittade de ett barn och inte en ung man som jag var tidigare.

Å min sida kände inte jag igen dem heller längre: mamma såg ut som en tjugofemåring medan pappa hade kunnat vara hennes egen far. Jag grät i ett helt dygn. Tro mig.

Läkaren hade inte löst mysteriet tyvärr och de kom tillbaka tomhänta. Efter en vecka kontaktade mamma en bekant som hade en verksamhet i Paris. Hon sa att det var vår enda chans att överleva.Hon är där nu och har precis ringt pappa. Hon vill att alla vi ska följa med henne dit. Jag vill inte åka Ruth, jag vet inte vilka de människorna är och vilken typ av verksamhet de har. Om jag känner mamma väl är de att inte lita på.”

Det fanns vissa sidor av Carl som jag inte visste om. Vad var hans familj inblandad i? Jag hade inte tid att ställa för många frågor nu. Carls händer hade synligt minskat i storlek, huden hade blivit slätare och håret lockigare än någonsin. Han nästan drunknade i tröjan och de beige linnebyxorna hade börjat se påsiga ut.

”Jag tror dig Carl.” Jag avbröt honom.

”Vi måste göra någonting, annars kommer du att försvinna.”

Jag vet inte varför men jag var övertygad att detta hade att göra med kuriositeterna som Carls pappa hade hämtat med sig från London. Kanske den där papegojan hade något virus. Jag har alltid varit en jordnära kvinna och aldrig hade jag kunnat föreställa mig annat än en rent rationell förklaring. Jag behövde ta mig in i huset och undersöka läget.

”Jag kan klättra upp i ditt rum Carl, som jag gjorde när vi var barn.” Hans stora ögon i det lilla ansiktet stirrade på mig. 

Jag tog mig in i trädgården genom en öppning i det gamla trästaketet, och genom buskagen, som många gånger förut. Sedan tittade jag in genom fönstret och kikade på Carls pappa som satt i fåtöljen. Han kunde knappt röra sig.

Jag klättrade smidigt på husets massiva vita vågräta träpaneler och höll mig fast tills jag nådde Carls fönster och tog mig in.

Det luktade instängt, mögligt och dammigt. Ett tunt lager smuts täckte möblerna, böckerna och den välbäddade sängen som stod mot en gammal gulnad tapet. Allt hade stått stilla som om ingen hade befolkat det här lilla rummet på många år.

Kontrasten mellan stillheten i rummet och de moderna prylarna som fanns i det var markant. Posters av kända skådespelare och nya filmer hängde på väggen, en ny radiomodell hade placerats bredvid sängen och nya fina kläder hängde på galgarna. Ett rum för en ung man kunde en tänka. Men ändå. Känslan att någonting var fel smög sig på mig.

Jag undersökte noggrant den grön-röda papegojan som iakttog mig anklagande från garderoben. Ingenting var fel på den, förutom lukten av gamla fjädrar. En av de små glaspupillerna hade ramlat ner på golvet. Jag plockade upp den och satte tillbaka den i ögonhålan. Smaklös kanske, tänkte jag, men inte farlig.

Jag bestämde mig för att granska de andra kuriositeterna.

Jag tog mig försiktigt ner för trapporna och klev in Camillas arbetsrum. En stank av smuts, damm och gamla mögliga böcker fyllde mitt luktsinne. Rummet var mörkt och klaustrofobiskt. Flera gulaktiga sidor låg huller om buller på golvet, andra var placerade slarvigt på ett kolossalt mahognyskrivbord. En liten utsmyckad trälåda stod öppen vid det stängda fönstret.

Bakom mig hörde jag tassandet av ett litet barn, det var Carl som hade följt mig ner. Han hade börjat krypa runt i sina enorma kläder. I en kamp mot tiden närmade jag mig asken.

Asken var inte tom som jag trodde i början. I botten låg ett oformligt stycke av grå päls, torr som ett rep och stor som en hand, hopklumpad med rester av en käke, ett skenben och ett revben litet som ett lillfinger. Jag flämtade av avsky.

Från resterna kom ingen lukt från början, utan bara en lätt doft av gammal dammig päls. Allteftersom tiden gick växte lukten i intensitet: ruttet kött, avföring blandat med något sött intog mina näsborrar.

Tillsammans med lukten hade också något annat förändrats: vita maskar började krypa ur kroppens öppningar. Jag stirrade på de små larverna som blev fler och fler och fyllde den tomma pälsen som en påse godis. Huden hade börjat formas på nytt ovanpå de nakna benen, som om det hade varit en bit läder hopsydd på en docka. Larverna slingrade sig så snabbt att råttans kropp rörde sig fram och tillbaka i asken, men inget liv fanns i den lilla kroppen. Inte ännu.

Till min förvåning byggde maskarna och äggen som hade kläckts i ögonhålan om djurets mjuka delar istället för att äta upp dem. Stanken blev skarpare, som urin och aceton. En lång naken svans hade återskapats på den pälsklädda bruna varelsen. De rosa tassarna hade börjat sprattla i spasmiska rörelser och nosen darrade i sökande efter luft.

Maskarna och tecknen på förruttnelsen kunde inte synas längre.

Lukten hade också förvunnit och nu stirrade en livlig liten råtta rakt in i ögonen på mig. Den började pipa och sprang ut från asken. Snabbt fångade jag den lilla varelsen under min jacka. När jag lyfte på jackan för att inspektera djuret hittade jag en liten unge, med mjuk brun päls och en rosa liten svans. Den krympte tills den framför mina ögon blev ett foster, en cellklump, som till slut förvann.

Stormiga känslor växte i mig: från förvåning till skräck, från häpenhet till rädsla. Å andra sidan var mina tankar skarpa och redo att hitta en lösning.

Carls öde blev plötsligt självklart: han skulle inte dö utan han skulle återgå till fasen ”före födelsen”, vad det nu skulle innebära.

I en reflex stängde jag asken och packade den i min väska. Jag vände blicken mot Carl. Han hade blivit en bebis, drunknande i sina gamla kläder. Han låg på golvet och sprattlade med benen. När han såg mig började han skrika så högt att mina trumhinnor nästan sprack. Jag kunde inte lämna honom där, försvarslös. Beslutet var enkelt: jag lyfte upp honom, svepte den lilla kroppen i hans egna kläder och begav mig mot entrédörren. Jag ska ta hand om dig Carl, tänkte jag bestämt. Ingenting kommer att göra dig illa.

I en fåtölj, med huvudet lutat mot axeln och händerna kraftlöst hängande längs sidorna låg en läderbrun kropp, förruttnad. Insekter hade börjat äta upp de mjuka delarna medan bruna utsöndringar hade format en pöl på golvet runt liket och smugit sig in mellan trälisterna.

Jag visste att kroppen var Carls far, en gång i tiden en välutbildad och stark man. Nu ett lik i en fåtölj. Bara en kropp, tänkte jag. Kött, ben och vätskor är vi.

 Jag hade lille Carl med mig. Jag tittade på honom: hans regression hade stannat och han sprattlade som vilken bebis som helst, omedveten. Med asken i väskan och Carl i famnen sprang jag därifrån.

Orden forsade ur henne som om hon hade suttit med en präst eller en psykolog.

Jag gick folkskolan i Blygfors. Min familj hade inte så mycket pengar, vi var åtta syskon och fars arbetslöshet i perioder hade vägt tungt på vår ekonomi. Min mor arbetade som sömmerska. Hon hade investerat i en egen symaskin så att hon kunde ta med arbetet hem. Tack vare hennes billiga priser och hennes noggrannhet hade hon gjort sig ett namn i byn. Jag hade alltid rena och fina kläder, skor och skolböcker och kunde inte klaga.

På väg till skolan brukade jag ta en omväg över Björkvägen, bara för att få kika på de fina vita radhusen med deras vackra fönster och föreställde mig att sitta i trädgården med välklädda gäster och njuta av sommarvärmen. 

I ett sånt hus bodde en pojke: Carl, lika gammal som jag. Eftersom jag tog samma väg till skolan varje dag började vi få syn på varandra. Han hälsade på mig från sitt fönster på andra våningen och jag vinkade tillbaka. När hans far inte var hemma kom han ner i trädgården och pratade med mig. Han berättade att han inte fick gå i vanlig skola utan han lärde sig från böcker som hans föräldrar köpte.

Han var en ensam pojke, Carl. Jag blev hans enda vän och fönster mot världen. Han älskade att skriva i sin dagbok och drömde om att bli författare som sin mor eller journalist som sin far, så att han skulle kunna resa runt i världen, sa han alltid. Jag berättade för honom om roliga skolkamrater, frökens långa mörka kjolar och uppsluppna lekar på skolgården.

Åren gick fort och jag började på yrkesskolan som låg på andra sidan byn. Efter lektionerna hälsade jag alltid på honom. Han granskade horisonten med sina blå melankoliska ögon tills han såg mig strutta fram på gatan. Han fyllde glatt mina tomma bokhyllor med berättelser och artiklar att korrekturläsa som jag prydligt lämnade tillbaka med lite anteckningar. Ibland, och jag är inte stolt att säga det, skrev jag bara: jättebra! utan att ha läst en enda rad av de torra och erfarenhetslösa texterna.

Tiden hade stått stilla för honom och medan jag hade träffat nya vänner, skaffat min första pojkvän och diplomerat mig, hade Carl vant sig vid ensamheten och stillheten i sitt gyllene fängelse.

Efter diplomet hade jag fått jobb på en butik och skaffat en egen liten bil. Jag kände mig fri och självständig och att besöka Carl hade börjat kännas som ett måste. Hans liv bestod av hans monotona skrifter, hans berättelser om föräldrarnas resor till exotiska platser och hans planer på att börja författarskolan i huvudstaden. Till slut började jag tvivla på att han någonsin skulle flytta därifrån. Hans öde var kanske att vara som sin mor som tillbringade sina dagar instängd i arbetsrummet. Bara det klingande ljudet av tangenter kunde höras, natt och dag. Jag föreställde mig att hon var ett spöke som höll fast Carls själ i detta hus.  

Jag längtade efter att uppleva livet i en större stad. Hungrig på nya erfarenheter hade jag bestämt mig för att flytta. Jag packade noggrant alla mina skräddarsydda blommiga kjolar och tröjor, kramade föräldrar och syskon och tog bussen till stationen. Jag minns fortfarande mors tårar och pappas rekommendationer vid dörren, min gammalmodiga bruna väska och mina fina lackerade svarta skor.

När bussen stannade vid Björkgatans hållplats, tänkte jag på Carl. Kanske var det ett melankoliskt vänskapsminne som drev mig eller bara skuldkänsla, men på ren impuls klev jag ur bussen och gick till Carls dörr.

Jag ringde på den massiva mörka trädörren. En liten knotig gubbe öppnade. Jag visste inte att Carls far- eller morföräldrar bodde med dem.

 ”Jag letar efter Carl”

”Carl är inte här!” Gubben lät brysk.

”Ruth. Du kom tillbaka!” Carls röst ekade från trapporna.

Men det var inte riktigt hans röst. Mer barnslig, lite som jag mindes när vi träffades första gången. Så här skulle inte en ung man låta.

”Carl?”

Gubben skällde irriterad på barnet som hade pratat.

”Jag sa till dig att packa din väska. Stick nu.”

Att Carl hade en yngre bror var okänt för mig. Jag tittade på gubben. Hans ansikte var som en nyplöjd mark, fyllt med djupa rynkor och glest luddigt vitt hår.

”Vet du när han kommer tillbaka?” Jag var orolig.

”Han kommer inte tillbaka, han har flyttat. Hej då!”

Förvirrad lämnade jag huset. Ett trippande av små fötter fångade min uppmärksamhet.

”Pst, Ruth. Vänta snälla.” Det var barnet. Han hade följt mig ut.

”Ruth det är jag! Carl!”

Det som fick mig att komma över min misstro var inte hans ledsna stora ögon eller hans blonda lockiga hår, inte ens hans ärr, mitt i pannan som Carls. Utan just vad han sa till mig.

”Snälla Ruthy Frutti, tro mig.”

Carl hade kommit på det smeknamnet när vi lyssnade på Little Richard i sjätte klass. Jag skämdes över det och hade hotat honom att bränna upp alla hans historier om han vågade berätta för någon om smeknamnet. Sedan dess hade han aldrig mer dristat sig att kalla mig så här.

”Carl? Är det du därinne?”

”Jag har inte tid. Jag måste berätta snabbt.” Pojken tittade sig oroligt omkring. Hans barnsliga röst stämde inte med hans mognare attityd. Jag satte mig på stenmuren bakom huset och lyssnade.

Om jag hade öppnat det här brevet hade jag kunnat förhindra det. Och nu är det för sent. Det hon hade fruktat och försökt att gömma i så många år hade hänt och det käraste hon hade, Carl, var nu i fara. Och det var hennes fel.

Carl tittade bort. Han såg sliten ut. Några vita hårstrån inramade hans magra ansikte. Var det så länge sedan de hade träffats? Kanske några veckor sedan bara. Han hade börjat få djupa rynkor under ögonen och hans axlar var insjunkna. Fingrarna lekte febrilt med en lös tråd på tröjan.

I tystnad väntade han på ett svar, eller åtminstone en någorlunda sannolik förklaring av sin mor som satt vid samma findukade bord.

 Hans mor hade alltid varit en envis och hård kvinna som hade följt sina egna regler, rätta eller felaktiga. I djupet av sitt hjärta hoppades han ändå att hon skulle öppna sig för honom, för sin kära son.

Mor öppnade munnen flera gånger, inte för att prata utan för att andas djupt. Orden ville inte lämna hennes mun. Varför är det så svårt att börja? Hennes tankar blev plötsligt avbrutna.

”Mamma, snälla, berätta sanningen för mig. Varför sa du ingenting? Varför?”

Om han bara visste.

”Svara!”  Hans griniga röst skakade henne. Hon vågade inte titta på honom, granska det rynkiga ansiktet.

”Jag har berättat Carl. Jag vet inte vem hon är.” Hon ljög medvetet. Vad kunde hon annars göra?

”Jag kan inte tro dig, mamma.”

”Camilla är inte min syster. Hon skrev till fel människa.” Hon pekade på brevet. Hon hade velat berätta, varna honom, men hon kunde inte.

Tystnaden mellan dem blev ett täckande tungt grått moln.

Det var väl hennes uppgift som mor att skydda sitt barn från lidande, men samtidigt var hon också tvungen att vara ärlig och förmana Carl om konsekvenserna av hans agerande.

Kan ett brev orsaka så många problem? Nej, det kan det inte. Men en ask. En ask kan.

***

Brevet kom en torsdag. Även om sändarens namn inte fanns på kuvertet, visste hon att det var någonting att frukta. Hon placerade försiktigt brevet i en hög av oöppnade kuvert på en stol i sovrummet.

Efter sjukdomen hade rutiner varit en bärande stomme i hennes liv. De hade hjälpt henne att behålla en någorlunda struktur i hennes vardag. Hon vaknade alltid på samma tid, tog alltid en morgonpromenad runt kvarteret, hälsade på samma tanter och gubbar som var ute med sina små vita hundar, lagade mat, tittade på teve och väntade på att Carl skulle ringa. Han ringde sällan.

Carl var hennes stolthet: en så lyckad man hon hade uppfostrat. Skrivande hade alltid varit hans stora passion. Hon kände honom väl. Efter hans utbildning i journalistik flyttade han till storstaden och skaffade sig en egen lägenhet.

Bara en gång hade hon besökt honom innan sjukdomen hade visat sina första tecken. Att ta sig genom ohälsan helt själv och bevittna slitaget av kroppen och sinnet hade prövat henne hårt. Många olika tabletter, besvärliga undersökningar och traumatiska prat med läkare hade hon stått ut med, utan att klaga eller behöva Carls hjälp. Det sista hon ville var att göra honom ledsen.

Carls besök hade med tiden blivit mer och mer sällsynta. Han ringde henne en gång i veckan och berättade om arbetet han hade fått, människor han hade träffat och hans planer för att bli en författare. Mor lyssnade tålmodigt och svarade att allt var fint hos henne, att hon mådde bra och allt var som vanligt.

 ”Nej Carl, du behöver inte komma, det är fint. Jag har många vänner och mår bra.” Lögner. Ett liv som bygger på lögner är inte lätt att upprätthålla. Det visste hon väl. På sätt och vis var det lättare att kämpa mot ohälsa än att behöva visa sig svag och sliten framför sin son. Det var hon som hade uppfostrat honom helt själv, hon som hade försörjt familjen. Hon som hade kämpat mot mörka skuggor som väntade hotfulla i det förflutna.

Månaderna hade gått, den regniga vintern hade blivit en kylig vår och den i sin tur hade blivit en molnig sommar. Brevet hade legat oöppnat i botten av högen, i väntan. Hennes motvilja att läsa det hade till slut gett vika och hon hade öppnat det.  Hennes ögon sökte snabbt över hastigt nedtecknade bokstäver på det släta vita pappret.

Hej Ruth,
Det var länge sedan. Jag skriver till dig för att begära tillbaka det som är mitt. Asken. Jag är säker att du vet vad jag pratar om. Ring mig asap: 07876543

Camilla L. Loréns

Camilla L. Loréns, som hon kallade sig nuförtiden. Ruth hade läst många av hennes böcker: mörka deckare och otäcka skräckberättelser. Folk älskade att bli skrämda, att utforska den mörka sidan från hemmafåtöljen, att uppleva spänning och glädja sig för andras olyckliga händelser. Hon själv läste skräck mest som katarsis. Ruth hade inte velat minnas vem Camilla egentligen var. Och nu ville hon ha asken tillbaka. Aldrig i livet att hon skulle ge bort asken till den här kvinnan och förstöra de sista åren hon hade.

Hemska framtidsscenarion blandades med otäcka minnen. Hon satte sig på det kalla köksgolvet med huvudet mellan händerna tills andningen hade lugnat sig.

***

Carl hade till slut kommit, inte för att besöka henne utan för att kräva ett svar.

Han betraktade sin mor på andra sidan bordet. De var så olika de två: hon hade kraftiga käkben, starka axlar, brunt hår och kattformade ögon. Han var smal och lång, hans blonda hår som en gång i tiden var långt och lockigt var nu kortklippt. Han hade aldrig odlat skägg men mustaschen dök upp ibland på hans avlånga ansikte. I personligheten var de också olika: mor hade, under sina grönaste år, varit sprallig, självsäker och grundad. Han var inomhuspojke, solitär och drömmare. 

Efter en lång oavbruten stund av stillhet, öppnade han munnen.

”Camilla har faktiskt hjälpt mig, mamma. Hon lovade att min bok ska publiceras under hennes förlag. Om jag hade vetat tidigare att hon var din syster hade jag inte behövt ta jobbet på Kvällsnyheterna. Du vet hur mycket jag hatar den där miljön!” Sanningen hade kommit ut, till slut. Han äcklades av den tävlingsinriktade miljön och de karriärsdrivna människorna som befolkade hans arbetsplats.

”Det är inte som du tror Carl. Camilla är inte min syster.” Hur länge skulle hon kunna upprätthålla lögnerna?

Ruth stirrade på de röda märkena på sonens händer. De fanns inte där förut. Hans hår hade blivit gråare. Djupa rynkor hade börjat formas runt hans mun. Han började hosta. Kan det gå så fort?

Camilla hade lyckats övertyga Carl att ge henne asken, hon hade smugit sig in i hans liv, låtsas vara hennes egen syster för att få vad hon ville: den här lilla trälådan. Nu var det för sent för Carl.

Små genomskinliga tårar gled ner mot Ruths mun. De smakade som frätande gift. Det var dags att få ut sanningen och befria sig.

”Lyssna nu, Carl. Jag ska berätta en historia som är svår att begripa. Men jag svär att den är sann.”

Det var ett tag sedan jag hade träffat honom. Jag vågade inte se. Kanske var jag en fegis, som min fru kallar mig ibland, eller kanske var jag inte tillräcklig stark för att bevittna det långsamma förfallet av min egen bror.

Peter hade fått Alzheimersdiagnosen för fem år sen och sedan dess hade allt varit en långsam nedförsbacke till det mörka och okända. Det var i små vardagssaker som det märktes från början. Ett glömt möte, borttappade nycklar och svårighet med att känna igen människor hade kunnat förklarats med trötthet, utbrändhet och kanske bara ålder. Han var inte gammal, Peter, men inte en ung man längre. Han hade ansvar för ett företag som han hade byggt tillsammans med sin fru under många år och som de hade vårdat som hade varit ett barn. Han levde för sitt jobb, till skillnad från  mig som hade valt ett lugnare liv, familjecentrerat, utan så många vardagsbekymmer. 

Peter hade alltid varit en ambitiös människa full med energi och kraft men efter diagnosen hade allt förändrats.

Att se honom långsamt förvinna hade varit en plåga för alla. Hans fru hade till slut varit tvungen att sälja huset och företaget. De hade flyttat till en tvåa mitt på stan, nära kliniken.

De hade fått hjälp av hemtjänsten och kommunen för att klara sig. Att se Peter hänga med tom blick i det lilla köket och höra Malins berättelser av oändliga läkarbesök, vuxenblöjor och begravningsplaner hade skrämt bort de flesta, mig inkluderad. I takt med sjukdomens uppträdande hade de lämnats ensamma med deras plåga.

Jag hade också lämnat dem och jag skämdes.

Ett samtal väckte mig mitt i natten. Det var Malin. Hon grät och bad mig att komma till sjukhuset. Det var dags, sa hon. Jag tog bilnyckeln och regnjackan.

Sjukhuset hade alltid varit där på kullen som en gud från gamla sagor granskande sina egendomar. Stenväggarna och de höga tornen gav intrycket av en medeltida fästning. De stora portarna i metall och de enorma gallerfönstren på bottenvåningen hade kunnat passat bra på ett slott eller ett fängelse. Den här imponerande byggnaden gav mig rysningar. Den svalde mig på en gång och jag var inne.

Regnet dånade kraftigt mot fönsterna medan jag väntade på hissen i den lilla gulaktiga hallen. Jag var ensam där. Tystnaden var överväldigande. Hissen stannade på 5-våning, där avdelning 15 låg. Jag klev ut ur hissen. Mina osäkra steg ekade i korridoren. Den kändes oändlig. De gulaktiga, lodräta väggarna stod rakt som om de alltid hade funnits där. De bar upp det kvadratmönstrade taket som hotfullt omfattade utrymmet. Ett skarpt kallt ljus strömmade övermodigt från taket som om det var himmelriket självt, där uppe, som försökte omfamna de ensamma vandrande själarna. Mittemot taket, reflekterade det polerade linoleumgolvet både ljus och skuggor i regelbundna mönster. Några, nästan osynliga, dammtussar dansade i ett hörn och gömde sig under de bruna slitna golvlisterna.

Uppställda som soldater i givakt stod en rad av vita dörrar. Vilka av dem skulle vara nummer 243? Några var stängda, andra var öppna; en enda stod på glänt. Genom öppningen, i halvmörkret, tittade en trave bäcken i rostfritt stål fram, några oanvända sprutor och en gummistas. Allt var prydligt ordnat på en glänsande metallvagn. På dörrens översta kant hängde blygt, en V-formad blå bussarong.  En av de långa ärmarna lutade sig genom dörröppningen som om den skulle smyga ifrån sin vita galge vid första bästa tillfälle.

Ett litet skydd, från korridorens hårdhet, fanns längre fram, där en större glasdörr stod öppen. Rummet var omringat av några funktionella soffor i mörkblått tyg och av ett par stolar, i samma grova plast som de som stod utspridda i korridoren; men ljusblå. På ett soffbord i vitlackerat faner vilade några skvallertidningar, en Kalle Anka-serie och ett par gamla följetongsromaner, utspridda i slumpmässig ordning. En av de tidningarna var sönderbläddrad och låg öppen och övergiven. På det slitna golvet tittade luftbubblorna försiktigt fram under den grå lurviga mattan.

Vid hörnet, rakt på en stålbänk fanns en kaffemaskin med myntinkast, en kanna vatten, några pappersmuggar, ett öppet paket av Gillekakor och några servetter.

Jag satte ett mynt i öppningen och väntade medan den mörka vätskan rann långsamt från maskinen. Jag klarar inte det, tänkte jag.  Jag tittade mig runt. Allt var täckt av en tunn patina av damm. Det diskreta tickandet av den cirkelformade väggmonterade klockan, med sina darrande svarta sekundvisare, smälte naturligt in i tystnaden och märktes efter ett tag inte längre, som tiden själv som bara glider ifrån de levande, långsamt och omärkligt. 

Jag drack upp mitt kaffe. Det smakade beskt och syrligt på samma gång. Öppnade glasdörren och tog ett steg ut i korridoren igen.

Inne i korridoren fanns också en klocka, även den cirkelformad och också i kall metall men mycket mer högljudd, överlägsen. Den övervakade stället, som om det var dess egen plats, dess revir vilket började vid korridorsdörren och slutade vid trappans räckvidd. Allt där utspelade sig under klockans hårda regler.

Plötsligt blev rösterna i bakgrunden högre och skarpare. Klapprande trätofflor, prasslande skoskydd och krälande hjul begav sig hastigt till ett av de stängda rummen. Dörren lämnades öppen. Ingen lade märkte till LED-lampan i taket som blinkade ojämnt i rummet. Ingen var uppmärksam på de två tomma och nakna liggplatserna på hjul som stod i ett hörn.  Ingen var berörd av den starka stanken av nedkissade lakan blandat med svett och kroppsvätskor som ångade i moln från den upptagna sängen.

Allt var rörelse och oupphörligt arbete. De vita rockarna rörde sig snabbt som myror i en myrstack runt sängen. Det långsamma maskinella flämtandet hade blandat sig med bestämda röster, frenetiskt klampande av arbetsskor, frasandet av tyg och metalliska dunsar. En hand lyfte, ett finger tryckte, en röst styrde och gav instruktioner. Bullret ekade högt i den annars stilla korridoren. Det skarpa rytmiska artificiella pipandet blev mer och mer jämnt och konstant. Det mekaniska flämtandet slutade sen plötsligt. Allt det febrila arbetet stannade. Korridoren var tyst igen.

I den här stunden mötte jag hennes blick. Malins. Som en kniv i hjärtat skär mig i mitt djupaste. Hon hade blivit änka och jag hade tappat min bror.

Ett skamlöst genomträngande ylande skar stillheten, väntat och befriande.  Gråtandet blev lite i taget ett långsamt snyftande som alternerades med mjukt och försiktigt prat. En okänd hand smekte hennes framåtlutade huvud, nersjunket i kragen. Hennes egen hand höll fast vid den känslolösa metallstommen och den andra grep en bit av de grova vita bomullslakanen vid sängens nedfällda grind.  Tiden stod stilla. Hur länge var omöjligt att gissa. Jag kände mig överflödig och kunde bara stå vid dörren, okapabel att ge den tröst som förväntades av mig.

Ute i korridoren hade tiden fortsatt rinna som vanligt, märkt av det regelbundna tickandet av metallklockan, som allt visste och allt övervakade.

”Älskling jag tar ut Nikki! ” Skrek jag till Adam som knappt hörde från duschen. 

Vi tog samma promenad som vanligt. Snabbt var vi på väg till sjön. I den varma luften spred sig doften av syren, gullviva och blöta löv. Färgerna var så skarpa i solen att de nästan perforerade mina pupiller.  Jag släppte Nikki från kopplet. Hon nosade runt omkring sig i det höga gräset. 

”Nikki kom hit!” Hon kom inte. Åtminstone inte direkt. All denna träning på inkallning var förgäves, tänkte jag. Jag fick jaga henne i det höga vilda gräset. Allt var en lek för henne. Hennes glädje värmde mitt hjärta mycket mer än sommarsolen. Vi lekte och sprang, jag kastade en pinne och hon fångade den och slet sönder den i små bitar. 

Utan förvarning började jag se sämre. Jag är en glasögonbärare och det händer ofta att mina linser blir smutsiga. Jag tog av dem och putsade dem med ett hörn av min t-shirt, i brist på annat. Den plaststammen blev tyngre och större än vanligt. Jag måste verkligen bli av med dem tantiga glasögon. Jag ser ut som en uggla.  Jag satt dem på näsan igen men min synförmåga hade inte förbättrats.  Jag tittade på mina händer. De blev gråare. Fingrarna blev kortare.  Ett tunt lager av ludd började formas på min hud. Jag kände en smärtsam värk i hela kroppen som om alla ben höll på att smälta. Knäböjd på marken kramade jag om midjan för att få bort värken. Glasögon ramlade på gräset. Allt blev suddigt. Vad har jag ätit idag? Jag minns inte. Jag minns ingenting. Rädsla och smärtan hade tagit över mina tankar och jag hade inget annat val än att ligga på gräsmattan. 

Medan jag låg på marken kände jag doften av den blöta gräset och den fuktiga jorden omfamna mig. Det lindrade smärtan. Jag kunde nästan smaka dofter, bada mig i dem, äta den saftiga luften fullt med aromer. Jag kunde plötsligt känna blommor, björklöv, bark och fukt och andra dofter jag hade aldrig känt förut. 

Jag öppnade ögonen, allt var suddigt. Jag kunde bara se konturer och former. Grässtråna var stora som ekar. De omringade mig som i en djungel. Berg av doftande jord stod utspridda i klumpar. Den sura och varma lukten av levande varelse som befolkade gräsmattan fyllde mitt sinne. Kolossala figurer med våldsamma käkar och hotande antenner dök upp då och då från jordklumpar och bakom gigantiska träpinnar. Andra flög högljudda ovanför mitt huvud. Flaxandet av membranvingar skrämde mig och prasslet av gräset i vinden var som en storm. 

Jag skrek så högt jag kunde, men det kom inget ljud. Min mun hade omvandlats till något helt annat. En stor snabel fanns där en gång i tiden mitt ansikte hade funnits. Jag kunde öppna den som en solfjäder. Ett långt kladdigt sågblad kom ut ur de två ytterdelarna av snabeln. Jag hade ingen tunga längre, ingen käke, ingen näsa, inget ansikte. Ögonen var små svarta punkter. Mina armar, händer och fötter hade blivit håriga svarta rör som kunde böja sig på konstiga ställen. Och de kliade. 

Smärtan i magen började på nytt och blev mer akut. Det skar mig inifrån. Jag kände någonting komma ut från båda sidor av min mage. Paniken och skräcken tog över hela mitt väsen. Två extra rörtassar kom ut från varje sida av min platta gråa mage och de växte.  Jag började krypa på mina åtta ben längst ner på marken.

Till min förvåning var det naturligt för mig att kräla på jorden. Tassarna var snabba och smidiga, den platta kroppen gled lätt och säkert. Snabeln i luften, hotfull. Kroppen gjorde inte ont längre. Mitt hårda skal skyddade mig lika mycket från ojämnheter i marken som från farliga varelser. Jag klättrade upp på ett grässtrå och lyfte på framtassarna i väntan. Jag kunde känna dofter med hela kroppen. Mossiga och skarpa lukter omvandlades till söta och bäriga. En stark bekant stank av blöt päls väckte mitt minne igen. Nikki!  Det djuriska ville ta över helt och jag hade inte så mycket tid kvar. Jag ville åka hem. Jag var desperat. 

Jag kunde inte flyga. Jag kunde inte hoppa. Jag väntade till Nikki kom närmare. Sen sträckte jag mig och fick grepp om ett hårstrå i pälsen, ett ljusbrunt hårstrå, hårt och stort som ett träd. Jag kände inte igen Nikkis mjuka vackra bruna päls. Nu var det ett utomjordiskt landskap. Jättetaggar trängde ut från en torr och flagande hud. Jag höll fast och började krypa på hennes lår. Om jag kan få komma hem och ta kontakt med Adam. Han kan ringa en läkare. 

Det kändes som århundraden jag glömde mig i pälsen, i den långsamt gungande rörelsen. Jag hade nått örat, där hårstråna var mindre och luddigare och huden mjukare. Doften igen. Doften av någonting primalt, metalliskt. Driven av ett oundvikligt behov, drog jag ut min såg-snabel, mejslade huden och sänkte hela huvudet in i det mjuka köttet. Jag tappade kontrollen i en oändlig extas. Blodet rann varmt genom min snabel och fyllde min platta kropp. I spasmiska rörelser sög jag girigt den röda vätskan från Nikkis hud. Jag var levande och hade aldrig mått så bra i hela mitt liv. 

***

Nikki skällde flera minuter i sträck framför dörren innan Adam märkte det att det var hon. Att stänga av alla ljuden utifrån hade blivit en vana för honom, sedan han jobbade hemifrån. Allt var monotont och lugnt, men Nikki var alltid den som höll moralen uppe och tvingade honom och Sara att ta långa pauser. Han var förvånad att Sara inte var med Nikki. Nikki sprang genom dörren och letade. Hon nosade runt, i den lilla hallen, i vardagsrummet och i köket. Hon skrapade vid dörren till rummet. Matte var inte där eller. Matte var ingenstans. 

Polisen hade letat efter Sara i flera dagar utan resultat. Adam hade gått igenom alla hennes saker för att hitta ett spår. Han hade gått på vägarna där Sara och Nikki brukade gå. Han hade ringt alla som hade haft kontakt med henne.  Hade hon blivit kidnappat? Dödad? Hade hon rymt iväg med någon?  Han tog ledigt från jobbet och den enda han gjorde var att leta. Att leta för att inte tänka, för att inte gissa. Mobilen var med honom natt och dag för att snabbt kunna höra från polisen. Polisen hade inte ringt på ett par dagar.  Nikki sov ledsen på mattan bredvid Saras skrivbord i rummet. Hon ville inte äta, knappt dricka. Lek fanns inte på kartan. 

***

Jag mådde bra. Jag växte flera millimeter per dag och blivit grå och glänsande. Det var snart dags att släppa taget och hitta en lugn plats. Jag måste vänta tills jag är ute på gräset igen. Att hitta en hane var min nästa prioritet. Nu hade jag mycket reserver att leva på medan äggen skulle växa. Jag behövde bara vänta till min värd skulle ut och jag i lugn och ro kunde låta mig glida ner på marken och krypa in under ett löv. 

***

Adam hade tagit en stor metallpincett från lådan. Nikki viste vad skulle hända. Hon hade upplevt detta förut.  Pincetten omringade Saras huvud, nära Nikkis hud. Han drog långsamt med en cirkulär rörelse, tills huvudet kom ut. Saras kropp var stor som en böna och hennes små ben sparkade frenetiskt i luften. 

”Faan vad äcklig!” Han tog en bit toapapper och svepte in Sara i det, gick in i köket och krossade den grå kroppen med en sked. Hennes död var inte mer än ett knaster av trampade chips. Hon blev nerspolad på toaletten. 

”Oh lilla Nikki, jag saknar din matte!”. Och han gick och la sig i den stora tomma sängen. Bilden av Sara hade ramlat på golvet men han märkte det inte.