Klicka på PLAY om du vill lyssna på berättelsen. Du kan också ladda ner den.
Inläst av Anders Tornblad, musik av David Fasliyan.

Det var ett tag sedan jag hade träffat honom. Jag vågade inte se. Kanske var jag en fegis, som min fru kallar mig ibland, eller kanske var jag inte tillräcklig stark för att bevittna det långsamma förfallet av min egen bror.

Peter hade fått Alzheimersdiagnosen för fem år sen och sedan dess hade allt varit en långsam nedförsbacke till det mörka och okända. Det var i små vardagssaker som det märktes från början. Ett glömt möte, borttappade nycklar och svårighet med att känna igen människor hade kunnat förklarats med trötthet, utbrändhet och kanske bara ålder. Han var inte gammal, Peter, men inte en ung man längre. Han hade ansvar för ett företag som han hade byggt tillsammans med sin fru under många år och som de hade vårdat som hade varit ett barn. Han levde för sitt jobb, till skillnad från  mig som hade valt ett lugnare liv, familjecentrerat, utan så många vardagsbekymmer. 

Peter hade alltid varit en ambitiös människa full med energi och kraft men efter diagnosen hade allt förändrats.

Att se honom långsamt förvinna hade varit en plåga för alla. Hans fru hade till slut varit tvungen att sälja huset och företaget. De hade flyttat till en tvåa mitt på stan, nära kliniken.

De hade fått hjälp av hemtjänsten och kommunen för att klara sig. Att se Peter hänga med tom blick i det lilla köket och höra Malins berättelser av oändliga läkarbesök, vuxenblöjor och begravningsplaner hade skrämt bort de flesta, mig inkluderad. I takt med sjukdomens uppträdande hade de lämnats ensamma med deras plåga.

Jag hade också lämnat dem och jag skämdes.

Ett samtal väckte mig mitt i natten. Det var Malin. Hon grät och bad mig att komma till sjukhuset. Det var dags, sa hon. Jag tog bilnyckeln och regnjackan.

Sjukhuset hade alltid varit där på kullen som en gud från gamla sagor granskande sina egendomar. Stenväggarna och de höga tornen gav intrycket av en medeltida fästning. De stora portarna i metall och de enorma gallerfönstren på bottenvåningen hade kunnat passat bra på ett slott eller ett fängelse. Den här imponerande byggnaden gav mig rysningar. Den svalde mig på en gång och jag var inne.

Regnet dånade kraftigt mot fönsterna medan jag väntade på hissen i den lilla gulaktiga hallen. Jag var ensam där. Tystnaden var överväldigande. Hissen stannade på 5-våning, där avdelning 15 låg. Jag klev ut ur hissen. Mina osäkra steg ekade i korridoren. Den kändes oändlig. De gulaktiga, lodräta väggarna stod rakt som om de alltid hade funnits där. De bar upp det kvadratmönstrade taket som hotfullt omfattade utrymmet. Ett skarpt kallt ljus strömmade övermodigt från taket som om det var himmelriket självt, där uppe, som försökte omfamna de ensamma vandrande själarna. Mittemot taket, reflekterade det polerade linoleumgolvet både ljus och skuggor i regelbundna mönster. Några, nästan osynliga, dammtussar dansade i ett hörn och gömde sig under de bruna slitna golvlisterna.

Uppställda som soldater i givakt stod en rad av vita dörrar. Vilka av dem skulle vara nummer 243? Några var stängda, andra var öppna; en enda stod på glänt. Genom öppningen, i halvmörkret, tittade en trave bäcken i rostfritt stål fram, några oanvända sprutor och en gummistas. Allt var prydligt ordnat på en glänsande metallvagn. På dörrens översta kant hängde blygt, en V-formad blå bussarong.  En av de långa ärmarna lutade sig genom dörröppningen som om den skulle smyga ifrån sin vita galge vid första bästa tillfälle.

Ett litet skydd, från korridorens hårdhet, fanns längre fram, där en större glasdörr stod öppen. Rummet var omringat av några funktionella soffor i mörkblått tyg och av ett par stolar, i samma grova plast som de som stod utspridda i korridoren; men ljusblå. På ett soffbord i vitlackerat faner vilade några skvallertidningar, en Kalle Anka-serie och ett par gamla följetongsromaner, utspridda i slumpmässig ordning. En av de tidningarna var sönderbläddrad och låg öppen och övergiven. På det slitna golvet tittade luftbubblorna försiktigt fram under den grå lurviga mattan.

Vid hörnet, rakt på en stålbänk fanns en kaffemaskin med myntinkast, en kanna vatten, några pappersmuggar, ett öppet paket av Gillekakor och några servetter.

Jag satte ett mynt i öppningen och väntade medan den mörka vätskan rann långsamt från maskinen. Jag klarar inte det, tänkte jag.  Jag tittade mig runt. Allt var täckt av en tunn patina av damm. Det diskreta tickandet av den cirkelformade väggmonterade klockan, med sina darrande svarta sekundvisare, smälte naturligt in i tystnaden och märktes efter ett tag inte längre, som tiden själv som bara glider ifrån de levande, långsamt och omärkligt. 

Jag drack upp mitt kaffe. Det smakade beskt och syrligt på samma gång. Öppnade glasdörren och tog ett steg ut i korridoren igen.

Inne i korridoren fanns också en klocka, även den cirkelformad och också i kall metall men mycket mer högljudd, överlägsen. Den övervakade stället, som om det var dess egen plats, dess revir vilket började vid korridorsdörren och slutade vid trappans räckvidd. Allt där utspelade sig under klockans hårda regler.

Plötsligt blev rösterna i bakgrunden högre och skarpare. Klapprande trätofflor, prasslande skoskydd och krälande hjul begav sig hastigt till ett av de stängda rummen. Dörren lämnades öppen. Ingen lade märkte till LED-lampan i taket som blinkade ojämnt i rummet. Ingen var uppmärksam på de två tomma och nakna liggplatserna på hjul som stod i ett hörn.  Ingen var berörd av den starka stanken av nedkissade lakan blandat med svett och kroppsvätskor som ångade i moln från den upptagna sängen.

Allt var rörelse och oupphörligt arbete. De vita rockarna rörde sig snabbt som myror i en myrstack runt sängen. Det långsamma maskinella flämtandet hade blandat sig med bestämda röster, frenetiskt klampande av arbetsskor, frasandet av tyg och metalliska dunsar. En hand lyfte, ett finger tryckte, en röst styrde och gav instruktioner. Bullret ekade högt i den annars stilla korridoren. Det skarpa rytmiska artificiella pipandet blev mer och mer jämnt och konstant. Det mekaniska flämtandet slutade sen plötsligt. Allt det febrila arbetet stannade. Korridoren var tyst igen.

I den här stunden mötte jag hennes blick. Malins. Som en kniv i hjärtat skär mig i mitt djupaste. Hon hade blivit änka och jag hade tappat min bror.

Ett skamlöst genomträngande ylande skar stillheten, väntat och befriande.  Gråtandet blev lite i taget ett långsamt snyftande som alternerades med mjukt och försiktigt prat. En okänd hand smekte hennes framåtlutade huvud, nersjunket i kragen. Hennes egen hand höll fast vid den känslolösa metallstommen och den andra grep en bit av de grova vita bomullslakanen vid sängens nedfällda grind.  Tiden stod stilla. Hur länge var omöjligt att gissa. Jag kände mig överflödig och kunde bara stå vid dörren, okapabel att ge den tröst som förväntades av mig.

Ute i korridoren hade tiden fortsatt rinna som vanligt, märkt av det regelbundna tickandet av metallklockan, som allt visste och allt övervakade.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 4.0 Internationell Licens. Det betyder att du får använda den som den är, utan bearbetning, men inte för kommersiellt bruk. Glöm inte nämna att det är jag som är författaren.
Tack för visad respekt.